Jag som tänkte gå ut och gå med Linus och Evita, men seg som jag är hann jag inte för nu är det stupmôrt ute.

Och jag är verkligen livrädd för att gå i mörker, spelar ingen roll om det är inomhus eller ute, känns alltid som om det ska hoppa fram nån. Har vissa erfarenheter av sånt..

T.ex som för några år sen, så dog en tjej i klassen över mig. Så en kväll när en kompis skulle sova över, och jag skulle gå in i badrummet och hämta vatten så stod jag och tänkte på henne. Och lite på tjejen i The Grudge, som verkligen skrämmer skiten ur mig. Det värsta var då att min kompis hade färgat sig mörkhårig och hade precis som i The Grudge - långt rakt hår...

Jag hade sagt till henne att stanna på mitt rum, men hon hörde tydligen inte det för när jag öppnade dörren stod hon där ute i hallen, haha.. jag skvatt så mycket att jag hällde ut vattnet på golvet och skrek jättehögt ! Det var INTE kul !

Jag klarar även inte av mörka fönster, så på kvällarna när jag är ensam uppe drar jag alltid för fönstrena med gardiner, jag får alltid för mig att det ska knacka på eller dyka upp ett huvud.. Som jag också har upplevt.

Det var i vintras då jag stod i köket och målade det sista av skåpluckorna. Plötsligt knackade det på fönstret, jag trodde det var min morbror så jag vinkade bara lite snabbt. Men när jag vänder mig om är det enda jag ser två ögon och en tandrad.. Ja, jag är absolut inte emot mörkhyade på något sätt.. Det vara bara det att jag fick panik och sprang uppför trapporna på två röda.

Jäklar ! Nu skrämmer jag upp mig själv igen.. Och det hjälper inte att jag vet att ibland hör man steg inne på mamma och pappas sovrum.

Det började redan när jag var liten.

Jag låg och sov i min spjälsäng, mamma var nere. Men så hörde hon steg på övervåningen, hon trodde ju såklart att det var jag som hade klättrat ur sängen, men icke. Jag låg och sov fortfarande...

Detta kan ju låta o-troligt. Men det blir värre..

För cirka 2-3 år sen, hade jag just bytt rum till en mindre variant. När jag en natt låg vaken hörde jag fotsteg klapprandes på golvet, precis som det låter när någon går barfota. jag blev förstås livrädd och skrek på mamma, men av henne blev jag dumförklarad och hon gick och la sig igen.

Efter ett tag började hunden morra som låg i fotändan på sängen, han tittade rakt ut i mitten mot rummet och slutade inte morra. Jag vet inte vad som hände, men jag fick för mig att denne någon skulle sätta sig just där min hund låg. Och mycket riktigt.. Hunden flyttade sig just i det ögonblicket !

Fyfasen alltså.. Spökhistorier for real!