Jag satt på helspänn 13:45 idag och väntade på att få se Susanna Kallur springa. När hon ställde sig i startblocken satt jag och skakade nervöst. Ett par sekunder senare skrek jag rakt ut istället.

Där låg hon, på huvudet efter första häcken. Det värsta som kunde hända.

Min teori om varför hon rasade är att hon ville så gärna gå till final efter alla misslyckanden och skador. Nu kände hon inga smärtor någonstans och var mer laddad än någonsin - eventuellt för laddad.

Jag tror hon fick för bråttom när hon hörde startskottet och såg sina konkurenter segla förbi i väldans fart. Hon hade så bråttom att hon inte tog sig nån vart. Där blev hon sittande , med gråten i halsen och fick plåga sig själv genom att titta färdigt på loppet. Hon visste att det inte var någon idé att försöka resa sig upp och springa igen , hon hade redan förlorat. Och att komma i mål så långt efter alla andra vill ingen . Därför var det bättre och bara sitta stilla.

Och det är synd Sanna , verkligen synd !

Peace & Love <3 / M.