Ni kanske inte är så sugna på att höra om min barndom. Men jag tog mig en funderare när jag stod i duschen nyss.. Är det inte bättre att vara annorlunda istället för att vara som alla andra ?

När jag var liten ville de flesta flickor vara prinsessor , jag ville helst åka traktor och leka på bilmattan , då och då slank det inbarbi-tider då man satt fastkletad på golvet och stirrade på dessa dockor - som alla såg likadana ut. Vem vet ? Det kanske kan ha någonting med likadan/annorlunda filosofin att göra. Jag har inte annorlunda klädstil , jag sätter på mig sånt som jag tycker om . Jag skiter fullkomligt om det inte är det nyaste modet att ha en cardigan och stuprör. Medans andra följer modet slaviskt .

Folk undviker mig på msn verkar det som , de blir inte alls lika pratglada efter några konversationer som i den försa. Kanske beror på att jag verkar helt ointressant, vilkert jag nu kan bekräfta att det är helt fel . Jag får bara inte fram det jag vill ha sagt på msn , jag kan inte visa min personlighet på en dataskärm. Helt jävla omöjligt. Jag är inte världens lyckligaste  , som nog många andra inte heller är . Jag vågar oftast inte stå upp för den jag själv är , utan följer snirkligt och snorkligt med i de krokar mina kompisar går i . Förutom festandet förstås. Jag är inget partysessa , något som kanske också verkar tråkigt. Men tänk , jag njuter av det , jag behöver inte alkohol för att ha kul , att skylla på att det är gott att dricka kanske man inte håller med om dagen efter. Jag kanske inte verkar så annorlunda , men att lära känna en person innan man dömer den är väldigt viktigt. Jag kan verka tråkig och ointressant , men lär känna den riktiga jag och du får se en helt ny sida. Den riktiga jag är glad , rolig och lite små-busig . Låt andra känna dig för den du är och våga stå upp för dig själv - var inte en fegis , som jag.

Peace & Love <3 / M.